sadutjejvasan

Söndag. Solen sken. Elofsson och Wassberg ville känna på snön. Lite ont om snö, tyvärr. Elofsson och Wassberg bestämde sig för betalspåren. 20 riksdaler kostar det att staka runt på den snön. I de spåren. Men det var fina spår. Och solen sken. Nästan två timmar var de ute. En kort paus blev det. Wassberg åt bulle, Elofsson bättrade på vallan. Det var en bra dag!

Efter en veckas träning med mina fina stavar börjar jag drömma mardrömmar. Måste berätta om nattens dröm. Jag sitter på ett tåg till en plats utanför Herrljunga. Här ska det åkas Vasalopp. Ingen vidare snö, bara tält. I tälten ska man bo på tunna liggunderlag natten före och natten efter loppet. Man ska bo i startnummerordning. Eftersom jag är placerad i sista startgruppen går jag in i ett tält där det redan ligger ett gäng mer eller mindre halta och lytta pensionärer. Dessa ska jag campera ihop med förklarar mina snälla systrar för mig. Sedan ska vi gå och köpa godis, för det ska man ha med sig, säger systrarna. Det går även bra att dricka folköl så här kvällen innan förklarar Wassberg för mig. Hon kan det i alla fall, hon rekommenderar inte att jag gör det, eftersom jag är nybörjare. Jag blir lite putt och går och lägger mig på min hårda madrass och tittar runt på mina medåkare. Sedan somnar jag. Tack och lov. På morgonen berättar jag för Klas om min mardröm. "Den lär ju inte vara den sista", säger han "tröstande"...

Vad hände med vädret och vad händer med allas nerver? När Svan ringde i slutet av sommaren och frågade mig om jag ville åka var jag helt säker på att mitt svar skulle vara,"nej, jag ska/vill inte" men så sa hon (svanen alltså) att "Mieto är på". Dum och lätt påverkad som jag är så sa jag ja.....Och vad händer? Mieto vill hoppa av. Hon skyller på dåliga lungor och taskiga luftvägar och Elofsson, som vi dessutom lurat med på det hela, låter mer än rädd. Jag (Wassberg) är inte riktigt där än. Jag ska ju till Afrika. I mina tankar finns just nu i förstahand savanner, stora farliga djur och rosa bussar. Först Afrika, sen Oxberg. Och slutligen såklart Mora! Tänk så glada och nöjda vi kommer vara när vi väl är där. Jag försökte beskriva känslan för Elofsson. Hur härligt det är när det är klart.När man är i mål. När man klarat det. Hur stolt man är. Som tuppen ni vet. Vet inte om hon köpte den (förklaringen och känslan) Elofsson. Men hon köpte något annat. Ett par Bungypumpstavar. 6 kilos dessutom. Way to go Elofsson. Mora here we come!